contact@vildochlugn.com                  Mobil:  070 884 25 82                              Swish: 123 221 85 27                             Bank Giro 5278-4998

LogoHK.png

Ett misslyckat litet äventyr

November 21, 2017

När jag kör in i ett bostadsområde förstår jag att jag kört fel. Det här är inte vägen till Vassviksberget vid Sommens sydligaste strand. Det här är infarten till Boxholm som förvisso ligger vid Sommen men i helt andra änden.

Så går det när man litar blint på Googles vägvisare.

Jag håller in till sidan och kollar kartan igen. Det finns ingen destination alls som heter Vassviksberget, som jag skrev in i sökningen när jag lämnade Rimforsa, så hur det här gick till har jag ingen aning om. Men berget ligger vid Norra Vi och dit vill Google maps gärna ta mig.

 

Solen håller på att gå ned fast klockan inte är mer än 14.30. Jag har mist en timme när jag nu hade kunnat vara framme och på tur i skogen. Lunchen har jag också väntat med då planen var att äta lunch med utsikt.

Jag har några riskex i bilen som jag knaprar i mig medan jag svänger bilen åt sydväst och åker förbi en gigantisk Boxholms ost. Eller snarare en silo förklädd till ost. Om det är p.g.a hunger eller för att jag kört fel, men synen gör mig otroligt deprimerad. De här små svenska samhällena som om jag är på lite fel humör gör mig så beklämd, ger mig en känsla av andnöd.

Men jag tänker att om det inte varit för osten hade nog inte Boxholm varit Boxholm och att folk lever goda och värdiga liv även om kulisserna är lite torftiga. Det går inte att se utanpå så att säga. Precis som med människor.

 

Efter fyrtio minuter kör jag in i Norra Vi. Men jag ser inga berg någonstans.

En kvinna är ute och går och jag stannar och frågar om vägen till Vassviksberget. "Det ligger där. Rakt framför dig!", säger hon och ler medan hon pekar på en kulle bakom kyrkan.

"Menar du att det där Vassviksberget??? "säger jag inte men tänker jag. Och känner mig lurad.

Jag styr dit. Kör förbi campingplats, kyrka och båthamn och uppför en backe in i skogen. En skylt där det står naturreservat pekar in mot en liten parkeringsplats. Jag är framme.

 

Solen håller på att gå ned, jag är hungrig, tar med en banan och lite vatten. Lunchen får helt enkelt vänta. Jag vill inte missa solnedgången. Slö och rastlös i kroppen på samma gång efter att ha suttit några timmar i bilen är jag desperat efter att få röra på mig och jag vill hinna gå en tur i skogen innan det blir mörkt.

Så står jag vid utkiksplatsen och kan inte låta bli att bli besviken. Det står på infotavlan att berget är 60 meter högt men det imponerar vare sig med höjd eller utsikt. Jag tittar ut över samhället och Sommen.

Det finns många sådana här utsikter i trakterna där jag kommer ifrån. Och jag vet inte vad jag förväntat mig men egentligen håller jag på att längta ihjäl mig till några rejäla berg. Sådan som knockar och får mig att tappa andan av storslagenhet och skönhet.

Förlåt mig Vassviksberget och Östergötlands Länsstyrelsen och alla bofasta i Norra Vi men berget är en fis i förhållande.

 

Jag går en tur i reservatet och sedan hem till bilen. Där jag äntligen får i mig ett par mackor och en sen kopp kaffe. Klockan är halv fem och det är redan mörkt. Jag sitter påbylsad och har tänt fotogenlampan och ser skogen svartna omkring mig. Väntar in en känsla. Känslan av att veta vad jag ska göra nu. Övernatta i skogen eller köra vidare? Hem? Nej.

Så står det klart. Jag väljer att åka på småvägarna upp till Öna Kulturreservat som jag hört mycket fint om.

 

Efter en timmes körning i beckmörker på slingriga vägar landar jag på p-platsen vid Öna. Det var inte många hus på vägen och de sista kilometerna genom skogen har varit helt ödsliga.

Jag stänger av motorn och går ut. Över mig gnistrar stjärnorna. Jag skönjer ett ljus några hundra meter bort som måste vara sjön. Jag ser inga hus. Det är alldeles tyst. Dropp inne ifrån skogen, en gren som knäcks, ett djur som rör sig.

Jag tar ett djupt andetag, känner mig beklämd och ensam.

Inne i bilen tänder jag fotogenlampan och gasolvärmaren. Gör en middag på primusköket och lägger mig sedan på fårskinnen, i ullunderstället, under duntäcket med en bok och ett glas vin.

Klockan är bara lite över nio då jag inte orkar läsa en rad mer och jag stänger av gasolvärmaren, släcker fotogenlampan och gräver ned mig i mitt mjuka varma bo under täcket som ett djur.

 

Mörkret trycker mot bilen. Tystnaden. Jag jagar upp mig. Var det en bil jag hörde? Näe.....Eller?....

 

Jag gnuggar fötterna mot varandra. Den välkända känslan av mina fötter i ullsockarna. Det lugnar mig. Jag känner mig som ett ensamt knytt svävande i ett oändligt mörkt universum.

 

Jag tänker att det här är inte bra, samtidigt som det är bra. Jag känner mig utsatt, men det gör mig skärpt.

Jag tvivlar på mitt projekt. Att vara en vanlifers på heltid. Jag vet att det kommer att komma många sådana här stunder. Felkörningar. Misslyckade äventyr. Att hitta sovplatser i mörkret och inte helt veta hur det ser ut och vad jag vaknar upp till. Att ha det kallt. Att känna mig ensam. Att vara rädd.

 

Efter en kall och orolig natt där inga våldsmän bände upp bildörren med kofot och drog ut mig i skogen för att stänga in mig i en jordkällare och skala huden av mig, vaknar jag förhållandevis utvilad till att det har börjat snöa.

 

Det snöar över Öna kulturreservat och det liknar precis som i Emil i Lönneberga. Flingorna yr och faller över sjön, skogen, gärdsgårdarna, de små timmerstugorna och ängarna.

Det känns eländigt. Det känns bra.

Och det är mitt liv precis just nu.

 

 

Please reload

Utvalda inlägg

I'm busy working on my blog posts. Watch this space!

Please reload

Senaste inlägg

January 21, 2018

December 1, 2017

November 13, 2017

October 5, 2017

September 30, 2017

Please reload

Arkiv